Hej på er! Hemma från farfars begravning. Eller, har varit det ett tag nu.

Det var iaf en väldigt fin begravning: bara 18 pers, dom närmsta, i en liten kyrka. Allt var så fint med blommor, fin musik... tårar såklart, men det känns fortfarande inte som om han är borta. Kanske insåg det lite mer när jag var där, inne i rummet där han låg i sin kista. Det kändes bara så otroligt orimligt och det gör det fortfarande och det kommer säkert kännas så i flera år. Men just nu när han bara finns i bakhuvudet blir jag mest glad över att bara tänka på honom. Det är mer när jag tänker på honom ordentligt som sorgen kommer tillbaka. Fan vad jag saknar honom... Bärde min brosch som jag fått av honom idag och jag älskar den. Ett glittrigt hjärta..

Men jag är glad för att alla kunde prata och skratta när vi sedan åkte hem till farmors lägenhet allihopa, även om alla sörjde inom sig.

Det har som sagt varit en fin eftermiddag. Perfekt, precis som farfar ville ha det.

FAN saknar honom så jävla grovt. Jävla fitt-cp-kuk-störda cancer-jäveln.